Mentalbeskrivning ur en hunds synvinkel 

Vad lattjo, åka iväg ensam med matte. Utställning på gång, eller? Matte var visserligen denna dag ganska risig efter att ha legat nerbäddad i influensa flera dagar, så hon var väl inte riktigt lika rolig som vanligt, men det är ju ändå alltid kul att få rå om matte alldeles själv några timmar.

När vi kom fram gick vi in ett hus och någon kollade mig i örat. Konstig utställning det här, knappt några hundar och inte hade matte släpat med sig vare sig matsäck eller stol. Vi gick ut och satte oss och väntade på något, inte vet jag vad det skulle bli av det här. Matte satt och pratade med några okända människor och jag försökte flörta med de hundar jag såg, fast det var mest tikar. Det kom en liten Jack Russel-valp och den var så himla söt, så då fjäskade jag riktigt mycket.

Efter ett bra tag så gick vi ut på ett stort fält där det stod ett gäng människor och glodde. Jag gick runt och nosade lite och då plötsligt pep det i en liten korg. Jag var ju tvungen att kika och då såg jag en liten människovalp som tittade på mig. Vad häftigt, den lät nästan som en liten kattunge.

Det började med att jag skulle leka med en fånig leksak och till på köpet trodde de att jag skulle springa efter den och det där löjliga som skulle föreställa en hare eller något; larvigt alltså. Gick väl an att kika på den när den studsade fram, men sedan var det något som luktade väldigt intressant på marken istället.

Efter det var det någon som stod och fånade sig under en stor ful rock och det var väl okej att springa fram till henne, men att sedan leka med henne också, det blev bara för mycket. Mycket mer intressant att springa och kolla var den där envetna tuppen var någonstans, som utan uppehåll galt i tio minuter. Tuppen hittade jag inte, så då var det väl okej med matte istället….

Vi kom till en liten glänta och där ställde sig bara matte rakt upp och ner. Jag undrade om hon kanske var så dålig att hon inte orkade gå längre, för hon bara stod där. Jag visste inte vad jag skulle göra – gick runt och nosade lite och sedan såg jag att det fanns en liten bäck på koppelavstånd, så då tog jag och gick ner där och tog mig en liten slurk vatten. Det var riktigt gott! Ingenting hände, så då tänkte jag att då sätter jag väl mig här och njuter av vitsipporna och det vackra vädret. Satt och studerade lite myror, lyssnade lite på fågelkvitter och så kikade jag på alla fåntrattar som stod och tittade på mig. Det var riktigt roligt, faktiskt. Tyckte jag hörde ett flygplan och började snegla upp mot skyn, men jag såg inget så jag höll tyst för en gång skull. Ett tu tre, så berömde matte mig och så gick vi igen. Jag bara skakade på huvudet – hennes förkylning måste ha gjort henne helt ding!

Vem har kommit på att smälla upp en stor overall mitt i trynet på en? Tror fan att man blir rädd, bäst att dra… Matte var så jäkla korkad så hon pratade med overallen (ibland kan man undra hur det står till…) och till på köpet satte sig hos den och då var det ju bara att sticka dit och försöka rädda matte och hon blev jätteglad när jag kom, så då luktade jag på overallen och gav matte en puss. Inte nog med det, sedan skulle vi gå fram och tillbaka förbi overallen – så himla löjligt, men det fanns mycket gott att nosa på.

När vi gått en stund till, så var det som om en meteorit slog ner. Jösses, vad skraj jag blev. Jag sket i att matte stod kvar vid det där otäcka ljudet, för jag tyckte det var bäst att hålla mig på betryggande avstånd. Plötsligt började matte kalla på mig och då förstod jag att hon var i uppenbar fara. Istället för att gå tillbaka samma väg, tog jag en omväg så jag överraskade det där konstiga plåtbandet bakifrån och då hade jag ju matte mitt framför mig. Visserligen såg hon inte särskilt skräckslagen ut, men en del är ju bra på att spela teater, så jag travade fram och sträckte mig över plåtbandet för att kunna ge matte en tröstande puss. Naturligtvis så nådde jag inte, så det blev ju bara till att klättra upp på bandet och över det för att rädda min skräckslagna matte…. Hon fick sin puss och verkade löjligt glad över att se mig! Räddaren i nöden.

Efter dessa märkliga händelser, kunde det väl inte bli värre. Jo, nu började det hända saker må ni tro. Matte och jag stod stilla och njöt av den varma vårsolen, så plötsligt var det två vitklädda varelser med stora svarta ögon, som närmade sig sakta från två håll. Vad gör man? Försöka få med sig matte och sticka därifrån, kanske? Nej, hon verkade inte nämnvärt besvärad. Det var bara att sätta sig kolugn vid mattes sida och hålla koll på vad som skulle hända. Bäst att varna också, så där satt jag blickstilla och skällde – försökte låta väldigt skräckinjagande. Plötsligt tar matte av mig kopplet och går ett steg framåt. Shit! Vad gör man? Nu går hon ännu närmare, så vad kan man göra annat än vara först framme. Det är väl ändå min plikt att se till att allt verkar under kontroll innan matte sätter sig i klistret. Hu ja, det var konstiga människor, för det visade sig att det fanns faktiskt normala människor under de där vita huvorna…

Sedan försökte matte få mig att börja leka igen. Fullständigt ointressant – hon hoppade runt som en full groda eller nåt, så jag jamsade väl med lite också för att göra henne nöjd. Då mitt i alltihop var det någon som la av en riktig rökare – herregud tänkte jag, det där lät inte bra. Matte fortsatte att hoppa runt som en nu aspackad groda, så då låtsades jag igen att jag tyckte det var roligt och då kom det ett sånt där ljud igen, men då brydde jag mig inte så mycket. Jag fick kopplet på mig och tänkte att nu äntligen kanske vi kan åka hem, men då smällde det till igen och det var lite läbbigt, men som vanligt var matte fullständigt oberörd (kan hon vara döv, kanske?). En smäll till, men då struntade jag i det för nu började jag bli hjärtligt trött på denna fullständigt urlöjliga promenad. Jag ville nu bara hem till kompisarna och jag hoppas att jag aldrig behöver göra detta igen….

Vad skulle allt det här tjäna till? Jag blir väl rädd för vad jag vill och jag kollar väl det jag själv tycker är intressant! Måste verkligen matte lägga sig i det? Jag hörde henne prata med någon om något vallanlagstest. Det låter inte bra och det känns som om jag kommer att bli inblandad i det också på något sätt! Finns det bytesrätt på knäppa mattar och i så fall, finns det någon som kan tänkas byta ut sin matte mot min? Nej förresten, jag tror jag behåller henne ett tag till, för egentligen är hon nog ganska snäll min matte, alltså innerst inne….

Hälsningar

Rista (Wadsteinas Rita)

Knäppa matte och jag!

          Till startsidan!

Besökare sedan 8 maj 2005!